Ekeby by och folket där är som en historisk autostrada, rätt ner i förindustriell tid. Medeltid och Vasatid, stormaktstid, frihetstid, industrialisering och modernisering … Det går att hitta påtagliga spår av alltihop i byn, på tomterna och i terrängen omkring.

Husen är som avlagringar, återanvända delar och placeringar som valdes på 1600-talet eller ännu tidigare. Vet man var man ska leta finns ännu mer i arkiven: Landsarkivet med kyrkans och häradsrättens gamla papper, de digitala arkivens ständigt växande rikedom som du kan ägna kvällar (och nätter) åt, hemma vid din egen dator. När du börjar få grepp om vad som gällde här i Ekeby förr, genom alla dess århundraden från 1300-talet och framåt, kan det verkligt roliga inledas – att koppla ihop de olika arkivens (och husens, och tomternas) historia med varandra, till en verklig historia, en berättelse eller ”bilder” som liknar en dåtida möjlig verklighet. Jag kallar det platshistoria, alltså det som var livet på platsen, med dess vardagar och helger, arbete, skeenden och draman.

Människornas gemensamma eller åtskilda ursprung och livslopp liksom deras olika positioner påverkade givetvis händelseförloppen, även om det sällan kan ses utskrivet i källorna. Historikern behöver alltid tolka, det vill säga med hjälp av sin förkunskap och förståelse omforma text och fragment från det förgångna till en berättelse. Vi måste vara tydliga om när vi vet säkert (dvs har belägg, källtext som underlag), och när vi bygger samman och kan dra slutsatser med hjälp av vår kunskap om tiden med dess förutsättningar.

Huset ovan tillhörde Professor Olaus Verelius (1618-1682) i Uppsala. Han bodde också på sitt säteri i Ekeby och drog nytta av vattenkvarnen som hörde till säteriet. Platserna Ekeby och Uppsala vävdes samman, bl.a. genom sådana aktörer med egendom och inflytande.

Jag har insett, och lärt mig genom historien, att just kunskap om platsen, det mindre geografiska, bebodda område där historien utspelade sig från individens perspektiv, är en kunskapskälla utöver det vanliga. För människorna som föddes och levde där, kom flyttande, passerade, eller beslutade och bestämde, från sina rum i Uppsala slott och på herrgårdarna, var platsen det som knöt samman alltihop. När du visste vem som visste vad, som kunde hjälpa till med något, eller vem som satt på maktmedel och därför behövde hanteras med varsamhet, då använde du dina platskunskaper och människokännedomen som följde med. Genom att rekonstruera sambanden mellan dem som träffades ofta, arbetade tillsammans, umgicks i nöje och sorg, som var släkt, vänner eller ibland fiender, kan en platshistoria formas.

Rosemarie F.