Brunna, Böllja och Reenhielm
Som de flesta vet, så var barnadödligheten stor i Sverige före 1900-talet. Infektionssjukdomar, näringsbrist och olyckshändelser drabbade de minsta hårt. Nu när jag har sammanställt fakta om några Ekebybor i de högre skikten under 1600-talet, framgår att inte heller dessa var skonade. Det gäller alltså inte fattigt folk, utan lågadel, professorer och ämbetsmän, alla med stora jordinnehav, samt prästbarn och professorsbarn, liksom äktenskapsallianser mellan dessa grupper. Här på Ekebyhistoria finns fakta om några av dem på sidan individer-överhet.
Dessa människor rörde sig med ganska mycket pengar, de klädde sig fint, bodde och reste bättre, och hade mer tjänstefolk än ”vanliga” bönder. Visst fick också de ekonomiska problem emellanåt – de levde ganska ofta på kredit, men ärvde också tillgångar och hade även regelbundna inkomster från löner, jordbruk och jordräntor.
Siffrorna som finns i forskningen är tydliga. Under stormaktstiden fyllde ett av fem nyfödda barn aldrig ett år. Den förväntade livslängden vid födseln under 1660- och 1670-talen var 33 år, statistiskt sett. I samband med missväxter och epidemier ökade dödligheten kraftigt. Ändå växte landets invånartal snabbt: den svenska befolkningen mer än fördubblades under 130 år, mellan 1571 och 1699, från drygt 600 000 till 1 363 000 invånare. Hur gick det till, när så många dog så unga? Tidiga giftermål, så att kvinnorna hann föda många barn är en förklaring. I genomsnitt födde gifta kvinnor mellan sju och nio barn. I vissa områden var nära hälften av befolkningen under 15 år gamla. De som förlorade en partner gifte om sig snabbt. Alltså – många dog, men de ännu fler födda drev upp befolkningstalen.
Statistik kan vara tråkig och svår att greppa. När vi fokuserar på en plats vi känner väl – Ekeby i Vänge med omnejd, och människorna där – blir detta plötsligt mer begripligt. Individer vi har namn och andra uppgifter om framstår mer levande och historien tar form som något verkligt – som den ju är (var?). Alltså, från siffrorna till människor av kött och blod och något från deras livsvandringar! (Varför börjar jag med överheten? undrar ni säkert. Nog är väl vanligt folk, de som slet på åkrarna runt Ekeby, intressantare? Någonstans ska man börja, och källorna om fint folk är mer lättillgängliga, inte var Ekebys överhet så jättestor heller …)
På Brunna gård gifte sig Anna Böllja (1640 – 1736) år 1669 med professorssonen från Uppsala Jacob Isthmén, adlad Reenhielm (1644 – 1691) . Vid vigseln var Anna 29 år och alltså redan förbi sin biologiskt mest fruktsamma period. Men barn föddes det på Brunna! Sex döttrar fick paret, den äldsta föddes 1670 och gavs namnet Brita Sofia Reenhielm, mer om henne strax. Hennes fem yngre systrar levde alla till vuxen ålder: Anna Catharina, Sofia Maria, Elisabeth, Sigrid Ramborg och Maria Regina. Två av dem förblev ogifta – det var nog en utmaning för föräldrarna att hitta passande makar åt hela sex döttrar! Sigrid och Maria Regina blev båda över 80 år gamla. Paret Böllja – Reenhielm hade alltså turen och förutsättningarna på sin sida och fick många (över-)levande barn – även om könsfördelningen blev sned. Anna Böllja blev själv 96 år gammal, hon överlevde sin make med hela 45 år, och var som änka en flitig deltagare på häradstinget. Fru Böllja på Brunna var säkerligen en lokal maktfaktor man inte utmanade i onödan!
Dottern Brita Sofia Reenhielm fick inte ett lika långt liv, hon gick bort vid 44 års ålder 1714. Men hon satte spår i källorna, bl.a. genom en arvstvist om Ekeby säteri då hon nyss fyllt 18 år (mer om den kommer på annat ställe). Brita blev gift med jägerifiskalen Jakob Krook på Torsätra gård i Hagby, bröllopet stod 1692. Hela åtta barn fick paret, fram till Britas för tidiga död – kanske i barnsäng? (Förlossningskomplikationer var en mycket vanlig dödsorsak för 1600- och 1700-talens fruktsamma kvinnor.)
Av paret Krook-Reenhielms åtta barn var sex söner och två döttrar. Flickorna överlevde båda sin barndom, medan det gick sämre för sönerna. De första två fick båda namnet Jacob efter fadern, men levde bara 10 månader respektive drygt ett år. 1697 kom en pojke (Erik?) som troligen överlevde barndomen, och 1699 föddes så den tredje Jacob som troligen blev vuxen. Sonen Johannes både föddes och dog 1708, men det yngsta barnet, en dotter döpt till Brita Sofia efter sin mor, levde 1709 – 1759, hon blev alltså nära 50 år. Denna Brita Sofia Krook kom att leva större delen av sitt liv på Lilla säteriet i Ekeby, och vi ska följa henne genom äktenskap och barnafödande i del två av detta inlägg.
Av uppräkningarna ovan kan vi se att inte heller fint folk var skonade från hög barnadödlighet och att de som blev vuxna ändå ofta dog i medelåldern. Lunginflammation, sårinfektioner, influensa eller olyckor som drunkning var vanliga dödsorsaker bland de vuxna, för kvinnorna som sagt även graviditets- och förlossningskomplikationer. Lungsoten – tuberkulos – skördade många liv, liksom smittkopporna. Och då har jag inte ens nämnt liemannens verkligt fruktsamma åkrar: de många krigen. Fler dog av sjukdomar i fältlägren än i slagen, men dog gjorde de i många tusental under stormaktstiden. Utskrivna soldater från Ekeby by i Vänge var givetvis inte skonade.
Genom att tänka sig in i människors liv, år för år, barn för barn, går det att inse hur vanliga begravningarna var – men också dopkalasen. Överklassen anlitade gärna förnäma dopfaddrar för att om möjligt hjälpa de små nyfödda till framgångsrika liv. Men spädbarnsdödligheten rådde de ofta inte på ändå. När kvinnorna burit och fött fram åtta – tio barn kunde de ändå ha en handfull överlevande, trots att de begravt flera som små. Nog sörjde de – men blev de förhärdade i någon mån? Det är svårt att veta. Det har skrivits en del om detta ämne för den som är nyfiken. Forskningens slutsats är ändå att även 1600- och 1700-talens människor älskade och sörjde sina små, allt för tidigt döda barn. ”Vanan” vid att tvingas begrava sina barn kunde inte tränga bort föräldrarnas känslor för dem.
Rosemarie F.