Från Tibbletorp i Vänge socken 1706

I människans villkor har alltid ingått att förlora sina kära. Numera får föräldrar oftast ha sina barn kvar hela livet, med få, tragiska undantag. I förrförra inlägget framgick vilket gissel barnadödligheten var för många. Smittkoppsvaccinet blev en stor förbättring när det kom. Men fattigdom, undernäring och brist på läkarvård gjorde att folk miste barn, och att även rätt många vuxna som numera skulle ses som unga, fick sluta sina liv.

Som historiker är man helt hänvisad till skriftliga källor för att skildra hur livet levdes innan fotokonsten spreds allt mer mot 1800-talets slut, och senare film och teknik för ljudinspelning. Vanligt folk – bönder, tjänstefolk, hantverkare, torpare, backstugusittare – efterlämnade sällan skrivna texter före mitten av 1800-talet, då fler blev skrivkunniga efter folkskolans införande 1842. Brev, dagböcker och andra anteckningar skrevs innan dess mest inom de högre stånden.

Bland de skriftliga källor som kan berätta något om vanligt folk dominerar kyrkböckerna, som i gynnsamma fall bevarats från 1600-talets slut och framåt. Där står kortfattat om livshändelser, naturliga och formella: födslar och dop, giftermål, dödsfall och begravningar. I domböckerna (rättsprotokollen) finns ibland mer att läsa; vittnesmål kan ge detaljer i förbigående vilket förra inlägget, om dråpet i Rickomberga, visade. Men där uppmärksammas mest det dramatiska, våldsamma och alltså mer av livets hårda sidor. Information om hur vanligt folk fyllde sina dagar, vad de tänkte och kände, är mer sällsynt – några enstaka bondedagböcker och brevsamlingar finns, men tyvärr har jag inte hittat några sådana från Vänge – ännu.

När jag nu skriver något om om vanligt folk i Vänge för drygt 300 år sedan, blir det åter om dödsfall, men av mer ovanligt slag. Det är ändå ett slags ”vanligt” liv – sorgligt, men ändå sånt som folk emellanåt drabbades av, och inte det slags ohyggliga tragedi som inträffade i Sverige för ett par veckor sedan. Avståndet i tiden gör också att vi kan läsa och tänka om det utan att det helt tar musten ur oss med sin sorglighet. Jag har lagt pussel med kyrkboksnotiser för att kunna berätta lite mer om människorna i denna händelse.

Skomakarfamiljen i Tibble

I Tibbletorp levde skomakaren Erik Andersson. På två gårdar i Tibble fanns husbönder vid namn Anders Andersson (vanligt då, som nu). Möjligen var en av dem Eriks äldre bror, eller far – valet av dopvittnen för en av skomakarens söner tyder på det. Den 30 mars 1706 noterades i kyrkboken som dödsdatum för skomakare Erik, 40 år gammal. Hur blev tillvaron för hans efterlevande, jämngamla hustru? Hennes öde blev anledningen till att jag skriver om just denna lilla torparfamilj. Bara knappt tre veckor efter husbonden Eriks död drabbades nämligen Tibbletorpet av ännu en tragedi, ganska ofattbar i sin slumpartade grymhet.

Vi kan tänka oss in i hur sorgen låg som en våt filt över det lilla torpköket denna onsdag i april 1706, när skomakarens änka satt på bänken vid fönstret intill sin halvvuxna son Anders, född 1694. De kunde inte glädjas över vårens ankomst, så här bara 10 dagar efter att maken och fadern Erik hade begravts, söndagen den 8 april. De funderade troligen, kanske pratade de också om hur de nu skulle klara försörjningen, med vårbruket på torpets jord, kanske även dagsverken åt jordägaren. Hade de utsäde? Kunde de låna en häst? Hur mycket arbete orkade den nästan 12-årige sonen göra? Kanske hörde de att åskan började mullra, och redan i ängslig sinnesstämning makade de sig närmare varandra av oro. Då anade de ändå inte att deras begravningar stundande, redan på lördagen tre dagar senare. Prästen noterade det som hände i kyrkboken, det var ändå något väldigt ovanligt:

Den 18 Aprilis blef Skom: Erik Anders Enkia i Tibletorp, tillika med sin son, inne i stufvan ihiälslagne af åskian, der de suto på bänken vid fönstret bredevid hvar andra; voro brände på de sidorna som vette mot hvarandra. Begrofes den 21 Apr.
Hennes ålder 40 åhr Sonens 11 åhr 9 månader och några veckor.

Modern och Anders hade båda upplevt sorg och begravning tidigare. Skomakare Erik hade år 1697 fått begrava en son som dött cirka sex år gammal (dödsorsaken eller sonens namn står inte i notisen). Den sonen bör ha fötts ca 1691 och var alltså äldre än Anders. Han har inte gått att finna i Vänges doplängder, i begravningslängden kallas han bara ”gåsse” (gosse), och går därmed namnlös till historien.

Änkans namn vet vi inte heller: det skrevs inte ut varken i begravningsnotisen eller i någon födelse-/dopnotis för hennes barn. Där står bara ordet ”hustru”, samt faderns och vittnenas namn. Kvinnor var omyndiga och ofta skrevs deras namn inte ut i kyrkböckerna. Deras ställning som gifta var däremot viktig, orden hustru eller änka markerade att barnet fötts inom äktenskapet. I vigselnotiserna angavs förstås kvinnornas namn. Men någon sådan har jag inte hittat för skomakare Erik Andersson från Tibble. Det kan tyda på att ”änkan” där på bänken i torpet var barnfödd i någon annan socken än Vänge. Av tradition vigdes paren i kvinnans hemsocken och bröllopsfesten ordnades hos och av brudens föräldrar.

Eftersom Eriks änka anges ha varit 40 år gammal vid åsknedslaget bör hon, liksom Erik, ha varit född 1666. Det finns faktiskt en doplängd bevarad från Vänge för det året, där jag dock inte hittad någon notis om Eriks dop. Genom att söka i grannsocknarnas födelse- och vigsellängder, kunde förstås mer ljus kasta över den lilla familjens tillkomst. Jag har inte heller kunnat utesluta att det fanns, eller hade funnits, fler barn i familjen.

Om skomakaren och hans hustru hade ett kärleksfullt äktenskap, om deras arbete fick tillvaron att gå runt, om de vid fyllda 40 var starka eller krassliga, om Erik dog av sjukdom eller olycka, om det fanns flera barn i livet som fick tas om hand av släkt eller sättas i fosterhem, hur en ny skomakare kunde hittas till bygden, om torpet brann ner helt eller kunde hysa den nye torparen, om grannar och släkt tolkade åsknedslaget som Guds straff eller en tragisk olycka, vilka som fick ärva det lilla familjen ägde (kanske en ko, en kalv och en gris?) om berättelsen om det fruktansvärda åsknedslaget levde länge i bygden ….? Frågorna är många, men just om Tibbletorparen Eriks, hans hustrus och sonen Anders öden finns inga svar. Vi får ändå, tack vare prästens präntande, en liten, liten glimt av ett ganska ovanligt livsöde.

Som så ofta tvingas historikern avsluta berättandet, när det vore som mest intressant med en fortsättning. Vi lägger ofta pussel med flera olika, men sinsemellan liknande historier och kringfakta, för att kunna skapa mer nyanserade tolkningar och berättelser. Det är viktigt att förstå att ”historia” – i meningen berättandet om vårt förflutna –  till ganska stor del måste bestå av historikerns tolkningar och antaganden, omsorgsfullt stötta och blötta och bearbetade i dialog med kolleger vid fikaprat, vid seminarier och i tidskriftsdebatter. Likväl, när jag nu som bloggare fritt kan välja ämnen och format, är källorna – det nedskrivna från tiden – som alltid grunden för historikerns historier.
Ställ gärna frågor om det skrivna! Och låt mig veta vad ni tycker och vad ni skulle vilja veta mer om. (På första bloggsidan ”Ekebybloggen” finns ett kontaktformulär.)

Källa
Kyrkbok (vigselbok, dopbok,
död- och begravningsbok.)
Vänge (C) C:2 (1685-1748)
Läst via ArkivDigital

Rosemarie F.