Bild: Storskifteskartan för Rickomberga, beskuren, med tillagd text i rött.

Från Ulleråkers härads dombok 1676

Sommaren 1676 drabbades byn Rickomberga av en tragedi, när en en förbipasserande främling dräpte en av bönderna. Det var ett meningslöst bråk som urartade, med följden att bondens hustru blev ensam med fyra barn, varav det minsta föddes efter faderns död, men före rättegången. Förövaren, som kallades ”dråparen” i rättsprotokollet, var en dräng på väg hem efter ett stadsbesök.

Rickomberga var en gammal, medeltida by som hade lytt under Ärkebiskopen (precis som Vänge-Ekeby). Efter reformationen blev Rickombergabönderna arrendatorer under Uppsala slott. Här fanns i 1600-talets början tio gårdar, under sent 1700-tal var det sex gårdar i Rickomberga. Landsvägen, den dåvarande Enköpingsvägen, gick igenom byn. Där fanns en bybrunn som resande in mot Uppsala använde för att vattna sina hästar, innan de reste vidare. På storskifteskartan från 1777 syns att gårdarna i Rickomberga var kringbyggda i fyrkanter.

Jag ramlade över detta fall eftersom Rickomberga hörde till samma tingsrätt som Vänge, Ulleråkers häradsrätt, vars domböcker jag skummar igenom. Tingen hölls i Börjes sockenstuga. Tingsmenigheten – dvs häradets bönder och ståndspersoner – samt nämnden var som vanligt där, men troligen samlades, förutom de som skulle kära eller vittna i mål, också andra nyfikna bybor från det stora häradet. Vanligt folk såg och lyssnade när vanligt folks missöden, bråk och brott fördes inför rätta. Skvallret fick bra näring på tingen.

Nu tänkte jag låta protokollet tala för sig självt i valda delar. Stavningen är moderniserad och några ålderdomliga ord utbytta till för oss mer begripliga. Vi förflyttar oss alltså till sockenstugan i Börje, måndagen den 3 juli 1676:

Samma dag ställdes för Rätten Anders Andersson i Tungelbo, uti Jumkils socken, en ogift dräng, vilken haver […] den 12 juni [en måndag] begått dråp på en ung bonde, Mats Erichsson, boende i Rickombärga i Bondkyrko socken. Åklagaren den dräptes änka kunde inte själv komma inför Rätten, eftersom hon nu står utan Kyrka efter barnafödsel, och inte har utsett någon fullmäktig.

Dåförtiden fanns inte allmänna åklagare, den brottsdrabbade skulle själv föra sin talan inför domstolen. Men änkan hade just fött barn och inte hunnit kyrktas efter förlossningen, därmed kunde hon inte visa sig offentligt, då hon ännu ”stod utanför kyrkan”. Domstolen beslutade att ändå ta upp ärendet och kallade fram vittnena, en bonde och en bondhustru i Rickomberga, som förhördes efter att de avlagt vittneseden. Första vittnet, Pär Larsson, berättade:

Mats Ersson som blev slagen [dvs dräpt], kom resandes ifrån Upsala hem till Rijkomberga, då dråparen Anders och hans bror Johan kom körandes förbi på vägen i ett följe, som var mycket druckna.

Brottsoffret Mats valde att inte hälsa på de passerande, antagligen på grund deras fylla, och skyndade sig istället hem till sin egen gård. Strax efter kom Anders gående samma väg, medan brodern Johan kom ridande. Det var då bråket inleddes, enligt vittnet Pär:

… när de kommit till mitt i Byn, ropade Anders ”hej, hej” och fortsatte: ”Jag har intet mer än ett liv, och det aktar jag intet!” Han hade en täljkniv i handen.

De två onyktra bröderna fortsatte sedan genom byn. Mats Erichsson hade tydligen blivit provocerad av brödernas uppträdande:

… med det samma [kom Mats] springandes utur sin gård, då frågade Pär Larssons Hustru som redan stod ute, vart han ville gå?  Mats svarade, "Jag skall gå och höra vad den karlen ropar efter".

Mats bad sin granne Pär som just kom ut att följa med för att se ”hur det går an”. Mats gick före och Pär ett stycke efter. När Mats hann upp ”dråparen Anders” på allmänna vägen, 370 alnar (motsvarar ca 220 m.) från byn, då

Mats frågar vad han ropar efter, och slår med detsamma till dråparen med en stör, som han hade i handen, ett slag i huvudet, [så] att stören gick tvärt av, varav dråparen fick ett fullsår i huvudet, med det samma faller Mats omkull, [så] att [hans] huvud bliver liggandes vid Anderses fötter, framstupa, därmed hugger Anders honom 9 hugg med kniven, i ryggen, halsen och axlarna. Mats vänder sig om med liten makt [= kraft], försöker stå upp, då hugger Anders honom i bröstet in mot hjärtat, ett stort sår. Mats kommer med stor möda upp på fötterna, tar sig för bröstet, säger: tag fast karln! faller sedan strax omkull och bliver död. Dråparen Anders och brodern Johan reste strax sin kos, men Pär Larsson och hans bror Lars, med två andra [av] sina grannar, skyndade sig strax efter och fängslade dem.

Det andra vittnet, Hustru Karin Mårtensdotter, vittnade sedan och berättade samma historia, ”ord ifrån ord lika” som sin make Pär, enligt protokollet. Hon tillade att när Anders kommit mitt i Rickomberga by och ropat sitt ”hej – hej …”, hade brodern Johan sagt till honom ”kom kära bror, vi ska resa vår väg”. När Mats kom ifatt dem hade bröderna stannat och Johan sagt till Mats:

… min vän gå inte efter oss, vi har inget oskäl gjort er, det lär eljest inte avlöpa utan skada.

Johan kände antagligen väl sin brors temperament, och menade att Mats inte borde låta sig provoceras av hans pladdrande. Ordet ”oskäl” är centralt här, i den historiska ordboken SAOB (finns på nätet) står utförliga förklaringar. Grunden är ungefär ”att sakna förnuft” – som ”oskäliga djur”. En numera utdöd betydelse handlar om att ”oskäl” innebär att man inte agerar efter en ”sund och naturlig uppfattning” om vad som är riktigt eller (moraliskt) rätt. Mats hade tydligen blivit ordentligt provocerad av Anders ”hej, hej” och fyllepratet om att han bara hade ett enda liv, som han inte ens var rädd om. Kan Mats ha tagit illa vid sig för att yttrandet sårade hans egen moral och Gudstro? Eller var det bara oskicket att skrika högt mitt i en främmande by? Oavsett vilket, fick det tragiska följder för den unga bondfamiljen i Rickomberga.

Hur slutade då rättegången? Johan, ”dråparens” bror, lämnade in en skriftlig berättelse om målet, där han instämde med vittnenas berättelse. Rätten frågade Anders om det stämde som vittnena berättat, och varför han hade hanterat offret ”så mordiskt”? Svaret löd:

att han var drucken, och av det slaget han fick i huvudet, blev han så huvud-yrande, att han icke visste vad han giorde, och det var annars uti dödsfaran, att han antingen skulle dräpa, eller bli dräpt.

Enligt rättens resolution, dvs domen, hade offret Mats löpt efter dråparen Anders så långt på allmänna vägen utan orsak och i ”oträngt mål”, därmed hade han själv bidragit till ”olyckan”. Anders å andra sidan, hade när han fick övertaget i slagsmålet inte

med ett eller tvenne knivslag den dräpne förskonat, utan av hämndgirighet många slag tillfogat, och sedan å färsk gärning [han] fången är.

Därmed menar rätten att de måste döma för brottet ”dråp med vilja”, vilket krävde dödsstraff. Enligt tidens regelverk skulle därmed domen, som alla dödsdomar, sändas till Svea hovrätt för överprövning. Målsäganden, den dräpte Anders änka (hon nämns inte med namn i protokollet) hade förklarat sin mening via ett ombud. Hon ville försonas med dråparen genom ”mansbot”. Det var en möjlighet för den som av oaktsamhet ”förspillt en annans liv” (citat SAOB) alltså ”dråpsböter”. Sådana kunde betalas som hel, full eller halv. I äldre tid innebar det en kompensation för offrets familj, senare omvandlades detta till böter som gick till rättsväsendet.

Änkans meddelade också att hon också bad för Anders, och att boten vore att föredra, då hon

nu efter sin man sitter med fyra stycken små barn, uti ett fattigt och eländigt tillstånd, [så] att hon intet vet, varken sig eller dem på något sätt att försörja och uppehålla.

Därtill, slutar protokollet, hade dråparens sagesman gett honom ett gott vittnesbörd:

Att han alltid haver före detta varit en stilla person, och aldrig hörts något ont av honom.

Dråpet och domen innebar alltså en tragedi så väl för förövaren som offret och hans familj. Att vittnesbörden om Anders normalt ”stilla” personlighet togs med i protokollet, kan troligen ses som ett försök av Häradsrätten att om möjligt beveka Svea hovrätt så att de skulle upphäva dödsdomen. Facit till det antagandet kan återfinnas i arkiven, i hovrättens protokoll – när tid ges.

Källa
Svea Hovrätt – Advokatfiskalen Uppsala län (C)
EXIe:678 (1676) Bild 6270 / sid 616
Läst via ArkivDigital

Rosemarie F.