Bild ovan: del av Storskifteskarta över Ekeby, 1764. Mina förklaringar inlagda.

Ekeby säteri på 1680-talet

Jacob Isthmen Reenhielm (1644—1691) var Vängebo under sitt vuxna liv. Hans far Isak Istmenius var fysikprofessor i Uppsala men dog, bara 48 år gammal 1658, när Jacob var 14 år. Hans mor Anna Gestricia gifte samma år om sig med den välkände professorn, riksantikvarien m.m. Olof Verelius.

Verelius blev för Jacob både styvfar, lärare och mentor. Med sin styvfars uppbackning blev Jacob Isthmen år 1675 adlad Reenhielm av kung Karl XI. Redan 1669 hade Jacob ingått äktenskap med den då 29-åriga arvtagerskan, adelsdamen Anna Böllja på Brunna gård, genom äktenskapet kom han också att förfoga över Ekeby säteri. Säteriet såldes i samma veva till Olof Verelius, som brukade och bebodde det som ”lantställe” med sin hustru. När Verelius dog 1682 ärvde Jacob Reenhielm de två hemman som utgjorde säteriet (senare kallade ”Stora” respektive ”Lilla” säterierna).

Eller? Egentligen stod det något helt annat i Verelius testamente, det var inte Jacob som skulle ärva säteriet. En långvarig, infekterad arvsstrid inleddes, mellan Reenhielm och den i testamentet angivna arvtagaren. Om den striden skriver jag på en text som förhoppningsvis ska bli en bok så småningom.

Men ni, kära bloggläsare, ska här och nu få en liten glimt av Ekeby, som det kan ha tett sig på 1680-talet enligt Jacob Reenhielm. Som del i sin argumentation för att han var rättmätig arvtagare beskrev nämligen Jacob Reenhielm i vilket skick Ekeby Säteri var när han övertog det efter Verelius död, och hur han rustade upp det. Här får vi en ovanligt detaljrik skildring av Ekeby säteri, men också också en bra träning i källkritik. Vad menar jag då? Jo, eftersom Reenhielms text (källan) är skriven som en partsinlaga, med ett speciellt syfte, måste vi vara kritiska. Reenhielm ville visa att Verelius hade misskött säteriet de sista åren av sitt liv, men att däremot han själv, efter styvfaderns död, hade lagt både hårt arbete och mycket pengar på att rusta upp det.

Därmed har källan, som vi historiker benämner det, en stark tendens. Den beskriver förållanden som författaren (Reenhielm) använder som argument mot sin motpart i en rättslig konflikt. Texten är alltså allt annat än objektiv. Detta måste vi hålla i huvudet; de fakta som nämns i texten behöver inte stämma med en dåtida objektiv verklighet. Samtidigt är det troligt, eftersom Reenhielm med sin text visar att han är så starkt engagerad, att Ekeby säteri verkligen betydde mycket för honom. Glimtar av en historisk verklighet vid Ekeby säteri under 1680-talet kan antagligen utläsas ur texten, även om den inte skulle vara sanningsenlig i varje detalj.

Den trädgård som nämns låg på tomten där nu ”Villan” står, precis nedanför Ekeby. På gamla kartor kan vi se att det var Säteriets trädgård. Det framgår också att Reenhielm hade agerat för jordskifte tillsammans med den andre stora jordägaren i Ekeby, Ärkebiskopen. Engagemang fanns tydligen hos dem båda för att skapa goda förutsättningar vid Ekebys gårdar för spannmålsodling, större foderskördar och bevarade virkesförråd på byns skog.

Texten är skriven hösten 1688 som del av en inlaga till domstolen. Jag har moderniserat 1600-talsspråkets stavning och på några ställen ordvalet. Mellan styckena står mina förklaringar till det Reenhielm skrev. Jacob Reenhielm får ordet:

[...]
Jag är för ingen räkenskap skyldig hur Jag mitt hanterar, mera än Gud allena vilken har att fordra räkenskap utav oss alla, där vi hans gåvor förbruka och det han oss förunnat i vårdslöshet förtära och förskingra. Detta [är] intet skett med Ekeby gård, kan Jag få grannar och några fler, ja hela socknen och häradet här ber Jag till vittnes. Så har Jag gården hanterat och påkostat alla åren, att det han [gården] avkastat, min omkostnad intet till halvparten betala kunnat.

Reenhielm (R.) säger sig inte ha förskingrat värdet av Ekeby gård (dvs säteriet), han hävdar att Ekeby säteris avkastning inte ens till hälften kunnat betala de omkostnader han har haft för att återställa säteriet i gott skick.

Till visa osanningen: Så är här efter min styvfars död, några hundrade famnar gärsgård uppstängd; och dock om jag någon sticka där till tagit av Ekeby ägor, ja och aldrig till vedbrand vid gården, utan av Brunna och Täby skogar. På Ekeby skogsmark har det och omkostnad gjorts till delning med Hans Högvördighet Ärkebiskopen, och fått någon nyttiga ägor till gården, hade och tänkt fullfölja med detta denna hösten; där icke detta besväret och hindret mig påkommit. Var här ganska litet höbord är, har jag årligen låtit föra nog ifrån de andra gårdarna.

Efter att Verelius dog (1682) har R. låtit bygga gärdsgårdar, och då inte tagit mer än ytterst lite virke från Ekebys ägor, utan det mesta från skogarna under Brunnas och Täbys gårdar (ärvda av hustrun Anna Böllja). R. har bekostat delning av Ekebys skog med Ärkebiskopen, ägare till resten av Ekeby. Höskörden från Ekeby har inte räckt, R. har fått ta hö från sina andra gårdar.

En trädgård är här dessa åren anlagd, varuti jag själv har några hundrade trän och mig mången trött stund tagit; av de trän jag satt bara detta året är innemot 20 aplar, och kan jag till ringaste intet värdera den omkostnad där på är gjord under 3 000 daler.

Jag har också byggt i man- och ladugårdarna vid bägge hemmanen, ty var gården vårdslös lämnad efter min saliga moders till min styvfars död, i sex års tid och intet legat på honom , förr än jag kom hit. Min salige styvfar förstörde också den första trädgården, tog planket som därikring var, av bräder, och bygde en lada av vid Nåstuna hemmanen, som han hade på sin lön till Bibliotekarietjänsten. Det plank som nu är kring trädgården [som] jag planterat har, är hugget av de mina på Brunna skog och av mig själv uppslaget.

Vid båda gårdarna som hör till Ekeby säteri har han låtit bygga och reparera, i mangårdar och ladugårdar, eftersom styvfadern misskött gården efter hustruns, R:s mors, död sex år tidigare. R. har av virke från Brunna själv byggt ett plank runt trädgården.

Åkern och ängen har jag delat med grannarna. Vid det större Hemmanet tog min styvfar ned alla ladugårdshusen och bygde därav en ria, och är nu dessa åren bättre hus igen upprättade av Brunna skog; och det som än mera är har jag med möda och nog omkostnad, visat [att] gården inte bör vara underkastad någon reduktion, som några gånger varit tillsökt...

Delning av åker och äng har skett med bygrannarna. Vid stora Säteriet hade styvfadern rivit alla husen i ladugården och byggt en torkbastu av virket. R. har med virke från Brunnas skog återuppbyggt husen, och mer därtill är gjort, för att visa att gården inte bör drabbas av reduktionen (dvs. de omfattande indragningarna av adelsjord till Kronan som gjordes under 1680-talet).

Eders Höggrevliga Excellenser och Höglovliga Kungliga Hovrättens ödmjukaste tjänare

Rosemarie F.