Epidemin i Vänge 1857, del 1

Inlägget handlar om vad som utspelade sig i Vänge för 168 år sedan – det är lång tid! Men ändå ett gripbart tidsavstånd, för oss som är lite äldre åtminstone. De som har släktforskat har oftast namn och annan information om släktingar som levde vid 1800-talets mitt. Kanske har t.o.m. berättelser om dessa människor traderats till vår tid, inom släkterna – åtminstone om släkterna levt länge på samma platser. Efter pandemin för några år sedan vet vi mer om hur hårt smittsamma, dödliga sjukdomar kan drabba. Åren 2019 – 2022 avled nästan 16 100 människor av covid-19 i Sverige, och då har vi ändå vetenskapligt underbyggd sjukvård och moderna vårdinrättningar. Här ska jag beröra en annan tid, med andra förutsättningar: något om koleraepidemierna i Sverige på 1800-talet.

Bakterien Vibria cholerae orsakar den svåra (men numera botbara) sjukdomen kolera hos människor. Den ger kraftiga magsmärtor, kräkningar, diarréer och uttorkning och kan snabbt leda till döden. Sjukdomen sprids via orent vatten och avföring, därmed kan tätbefolkade områden utan fungerande vatten- och avloppsrening drabbas hårt. På 1800-talet spreds koleran med sjöfarten till Europa. Den första koleraepidemin i Sverige utvecklades 1834, då främst i hamnstäder som Göteborg och Stockholm. Uppsala drabbades i jämförelse med nämnda städer lindringt 1834, då knappt 100 personer dog i länet. Värre skulle det bli. Sverige genomled totalt elva koleraepidemier under 40 år fram till 1874, totalt dog ca 37 000 människor i landet. När man i städerna så småningom införde vattenrening och bättre avloppssystem minskade koleraförekomsten drastiskt.

På 1850-talet blossade kolerasjukdomen upp varje år, med olika stora utbrott. För Sverige som helhet var 1853 det värsta året, men i Uppsala dog då endast ett 40-tal, tack vare strikt karantän mot Stockholm. Redan året därefter, 1854, misslyckades skyddsarbetet: fler än 800 insjuknade i Uppsala stad, varav drygt 250 dog. Ännu värre blev det år 1857 för Uppsala län. I staden dog då drygt 500 människor av den grymma och plågsamma sjukdomen. Vänge som ligger nära staden drabbades hårt 1857: av 56 insjuknade vängebor dog över 40. Det var bara Gamla Uppsala, av landsbygdssocknarna, som hade fler koleradöda än Vänge samma år, 70 personer.

1857 års första kolerafall i Uppsala upptäcktes den 23 juli. Bara knappt två veckor senare var det dags i Vänge. Det första dödsfallet noterades i Nåstuna den 11 augusti, därefter svepte farsoten över socknen via Almby, Ekeby och Brunna samt vidare i till Lundby, Kil, Långtibble, Blomsterbo, Finsta och Bärby. Det sista koleradödsfallet i Vänge i denna epidemi inträffade den 2 oktober 1857, enligt kyrkboken. Provinsialläkarens årsrapport hade anger att 112 människor insjuknade i koleran i Vänge detta år, ungefär lika många män som kvinnor. Bara nio barn under 15 år, och femton personer över 50 år noterades enligt rapporten ha fått sjukdomen, medan flertalet – 32 personer – var ”medelålders”.

Medan provinsialläkarens siffror om de sjukas ålder är ganska diffusa var kyrkoherden i Vänge desto noggrannare. Han fick skriva in många dödsfall i kyrkboken (ofta samma dag) orsakade av denna plågsamma sjuka, och för flertalet noterade han åldern exakt, räknat i år, månader och dagar. Det är smärtsam läsning (se listan jag sammanställt här intill). Vi kan bara ana hur smärtsamt det var för de sörjande, och prästen, att tvingas begrava flera koleraoffer dagligen på Vänge kyrkogård under dessa månader.

Genom prästens sätt att benämna de döda med ”titlar” i dödboken, får vi också inblick i att sjukdomen drabbade vängebor inom olika grupper. Flertalet av männen benämns efter sin status i relation till den vanligaste sysselsättningen, arbetet med jorden och djuren. De har varit bönder, drängar eller statdrängar, eller före detta något av detta. Kvinnorna beskrivs i stället efter sin relation till någon man: en make eller f.d. make, som ”hustru”, eller änka. De ogifta kvinnorna var ännu – i Vänge åtminstone – mestadels pigor, men kallades ibland det mer obestämda ”flickan” – kanske om de inte behövde tjäna som piga.  Medan flickornas släktrelation ibland inte nämns, skrivs namnen på de halvvuxna pojkarnas fäder ut.

Koleran drabbade också sockenborna med lite högre status. Fjärdingsmannens hustru och ett par rättarhustrur avled i sjukdomen. Några kvinnor får vi inte så mycket information om, då enbart makarnas efternamn skrivs ut (Stjernberg och Lundgren, Dannholm och Lager). Givetvis kan vi ta reda på mer om deras position och roll i Vänge, genom att läsa fler kyrkböcker (husförhörslängder, giftermålslängder) och andra källor.

Läsningen av listan för vissa koleradöda i socknen gör att det hugger till ännu lite mer: när flera i samma familj har gått bort inom loppet av några dagar eller ett par veckor. Vi vet ju numera hur oerhört smittsam koleran är, och kan rent sakligt förstå hur det kunde hända. Men ändå: att försöka tänka sig in i dessa människors öden och hur de efterlevandes liv kom att te sig, det är svårt och utmanande. Jag tänker på Nåstunafamiljen, där först den 21-åriga dottern Anna Stina dog, några dagar därefter hennes far bonden Anders Jansson. Tre dagar senare dog, på samma dag, den troliga systern 15-åriga Fredrika och den yngre brodern Anders, 11 år. En motsvarande familjetragedi pågick samtidigt i grannbyn Ekeby: Pehr Erssons tre barn Johan 2 år, Carl 8 år och Maja 5 år dog under två dagar. Två dagar senare dog också fadern Pehr. Vilka var dessa människor? Vad för slags liv hade de levt innan katastrofen slog till, på samma plats, i samma hus som ännu står kvar, i vårt nu så idylliska Ekeby?

Jag återkommer med fortsättningen: mer om Ekeby-familjen som drabbades så hårt och deras liv före och efter tragedin.

Har ni, kära läsare, kommentarer, funderingar eller frågor – välkomna med dem via kommentarsfältet nedan!

Källor:
Provinsialläkarrapporter (Medicinhistoriska db, LiU)
Kyrkböcker, Vänge
Bengt Tallerud: Kolera. En farsots grymma framfart
i Uppsala och på den uppländska landsbygden (2006).

Rosemarie F.