En 1600-talstragedi i Vänge

År 1614 inföll helgdagen Michaeli torsdagen den 29 september. Denna årstid var viktig för dåtidens människor. Skörden borde vara inbärgad, och eftersom arbetsåret räknades från den dagen förändrades vardagslivet för somliga. Tjänstefolket kunde söka sig till en ny husbonde vid Michaeli om de ville, och de kunde vara fria från sitt hårda slit några dagar, kanske roa sig på någon höstmarknad.

De händelser som inleddes hösten 1614 skulle etsa sig fast i Vängebornas minnen under lång tid, av helt andra orsaker – men vem vet, möjligen hade det hela en anledning i just ungdomarnas nöjen under ledigheten? Ett knappt år därefter, vid häradsrättens laga ting i Börjes sockenstuga måndagen den 14 augusti 1615, uppdagades i alla fall gärningar som var mycket syndfulla och hemska, ja rent av skrämmande. De hade inletts tre veckor ”efter Michaelis tid” året före. Då hade nämligen drängen Jöns Pålsson legat med den tilltalade kvinnan, Elin från Almby i Vänge socken. Eller på tidens språk ”belägrat henne.” Alltihop fick sedan sin kulmen i juli, enligt vad Elin uppgav för rätten.

Språket är främmande för oss, det är också mer än 400 år sedan Elin stod där i Börjes sockenstuga och svarade på rättens frågor. Ordet hon (eller skrivaren) valde, belägra, betyder ungefär detsamma som ”lägra”, då om mannens handlande (”han belägrade henne”). Men det användes också (i skrift) om kvinnors, eller bådas, agerande: ”hon hade belägrat sig med …” och ”de hade belägrat sig med varandra”, alltså ungefär i betydelsen ”ha samlag.”

Hur relationen var mellan Jöns och Elin kan vi inte veta. Båda tjänade på samma gård i Almby, de kände varandra. Hade de något på gång sinsemellan, som gick för långt i stundens hetta? Eller var det rusets inverkan? Brännvinet flödade ofta vid denna tid, en flirt med kyssar och smekningar kan då förstås lättare gå över gränsen. Om Jöns hade haft samlag med Elin mot hennes vilja kan det förstås ha varit våldtäkt. Det kortfattade protokollet i den gamla domboken upplyser oss inte, och någon våldtäktsanklagelse togs inte upp mot Jöns.

Däremot får vi genom skrivarens ordval veta att Elin betraktades som en oanständig kvinna. Ordalydelsen i protokollet är ”Samma dag fördes för rätten en Kona benämnd Elin …” Ordet ”kona” användes under 1600-talet och senare ofta med nedsättande innebörd, ungefär som ”lättfärdig kvinna.” En ärbar kvinna, å andra sidan, benämndes alltid som ”hustru” om hon var gift eller änka, om hon var ogift kallades hon ”piga.” Kanske hade Elins liv inte varit alldeles enkelt före händelserna 1615? Eller så började folk kalla henne ”kona” efter det som hände strax efter nyåret samma år.

Då hade Elin ”känt sig ha ont invärtes,” som hon sagt till ”många” när hon frågade efter ”kryddor som kunde hjälpa för sådan sjukdom.” Det är inte glasklart hur vi ska tolka detta. Var Elin ung och naiv, förstod hon inte vad som kunde ha blivit följden av samvaron med Jöns förra hösten? Det kan också vara hennes egna – eller vittnenas – omskrivningar. Omskrivningar för att hon mycket väl förstod att hon var gravid, men diskret ville försöka få hjälp av någon läkekunnig med växtmedicin som kunde framkalla fosterfördrivning, alltså abort.

De två som hade ansvaret för Elin, hennes husbonde och matmor (Almbygårdens bonde och hans fru), förstod däremot. När de fick höra talas om vilka ”läkedomar” deras tjänstepiga hade frågat efter, sa de till Elin ”du är kanske med barn?” Elins svar, som husbondeparet återgav det inför rätten, antyder hennes desperata situation: ”Jag tror att ni vill ljuga livet av mig.” Hon menade antagligen just vad hon sa. En nyligen (1608) genomförd lagskärpning hade gjort s.k. ”lönskaläge” (att ha samlag som ogift) till ett allvarligt brott som både män och kvinnor fick kroppsstraff för (stocken eller piskrapp). Så kallat ”dubbelt hor,” d.v.s. att två gifta personer hade sex tillsammans, utanför sina egna äktenskap, kunde till och med ge dödsstraff.

Häradsrätten efterlämnar inget utförligt protokoll. Direkt efter husbondeparets vittnesmål följer de avgörande meningarna:

… sedan den 9 juli om natten födde hon (ett) dött barn uti ett hö-stall i Stora Almby och den andra natten därefter bar hon samma döda barn (ut) i en skogsbacke lite ifrån byn, och grävde ner det grunt i jorden. Därför kom hundar och åt dess kropp, så att där fanns inget mer kvar än något lite av huvudskålen. Därav blev alltihop avslöjat.

Källa (språk och stavning moderniserat)

Svea Hovrätt – Advokatfiskalen Uppsala län EXIe:644 s.82

Det vi får läsa, så här flera hundra år senare, väcker många frågor. Den största gäller hur berättelsen hänger ihop. Protokollet inleds nämligen, efter orden om konan Elin från Almby, med påståendet ”(om) vilken var bevisat att hon hade mördat barn.” Elin själv hade sagt i förhör att barnet var dödfött. Gäller orden ”var bevisat” en tidigare händelse? Eller hade rätten vetskap om att Elin ljög om att barnet var livlöst vid födseln, och att hon alltså faktiskt mördade det? Vi kan inte veta vilket, eftersom protokollet inte är utförligare.

Viktigt att veta är däremot att barnamord sågs som ett mycket allvarligt brott. Det spelade inte någon roll om barnet hade avlats i en olaglig förbindelse (lönskaläge eller hor) – dess liv var heligt. Barnamord, liksom bl. a. stöld och andra mord, kunde ge dödsstraff. För att straff skulle kunna utdömas behövdes ett erkännande, och för att framtvinga sådana användes vid den här tiden tortyr. Det kallades inte så, i stället användes uttrycket ”pinligt förhör.” Om någon genom vittnesmål var överbevisad om t.ex. en begången stöld men ändå fortsatte neka, tog man inte sällan till sådan behandling, som vi numera skulle kalla just ”tortyr.”

Rätten ställde fler frågor till Elin. Hade hon kommit överens med Jöns om att ”förgöra” barnet? – svar ”nej.” Hade giftermål varit på tal mellan Elin och Jöns? Svaren var motsägelsefulla och svårtolkade. Rätten upprepade sin förmaning till Elin ”till det högsta” att hon skulle bekänna sanningen ”om barnet hade liv,” och om Jöns hade haft någon del i mordet. Elin svar var som tidigare ett kort, rakt ”nej.” Här agerade rätten kraftfullt, och enligt dåtidens praxis – de försökte tvinga fram en bekännelse:

Sedan sattes järn på hennes finger och skruvades till. Då sa hon ”om jag nu skulle där igenom lida döden så kan jag intet annat bekänna än som sant är, att barnet inte hade liv när det kom fram.” och ”att hon tidigare inte visste att hon var havande.”

Det ”järn” som nämns i citatet kallades då ofta ”jungfru.” Ett annat ord för samma slags redskap är tumskruv. Genom att dra åt järnen med skruvar och därmed krossa fingrar på den anklagade, tänkte man sig att bekännelsen skulle kunna tvingas fram. Med senare tiders sätt att se på utövande av tortyr har det blivit uppenbart, att offren mestadels erkänner just för att slippa ifrån tortyren. Det vill säga, få smärtan och förnedringen att upphöra. Det tänkesättet verkar inte ha funnits under 1500-talet och början av 1600-talet. Senare började det diskuteras, varefter detta slags plågande av fångar förbjöds flera gånger, på pappret åtminstone. ”Pinande” av misstänkta brottslingar fortsatte ännu fram emot 1700-talets slut, i mindre skala även under 1800-talet. Som vi vet, är det ännu vanligt förekommande på många platser i världen.

Elin verkar ha varit fast besluten att inte ge efter för smärtan och avge en – kanske falsk – bekännelse. Häradsrätten kunde, enligt vad som står i protokollet, inte fälla Elin för barnamord på dessa grunder. De avrundar texten med konstaterandet ”därför uppsattes saken nu till vidare betänkande.” Det vill säga, ärendet bordlades för att avgöras senare. Elin fängslades förmodligen i väntan på nästa tingsförhandling. Vistelse i häkte på vatten och bröd var en del av den behandling som rätten trodde skulle kunna framtvinga bekännelse. Jöns Pålsson å andra sidan hade tydligen erkänt att han haft samlag med Elin, men friades från medverkan i barnamord. Han dömdes till det (mycket höga) bötesbeloppet 40 marker. Om den dömde inte kunde betala, omvandlades böterna till kroppsstraff, t.ex. piskrapp.

Jöns bötessumma motsvarade, mycket ungefärligt, sex månadslöner för en hammarsmed, eller kostnaden för fyra tunnor strömming. Tyvärr har jag inte lyckats hitta något protokoll över fortsättningen, efter rättens ”betänkande” av målet mot Elin från Almby. Häradsrätternas protokoll, liksom de avskrivna exemplar som sändes in till Svea hovrätt, är ofullständigt bevarade. Glimten vi ändå fått av den tragedi och plåga en otursam piga i Almby kunde råka in i, med Sveriges dåvarande ortodoxt lutherska lagstiftning, är omskakande. Trots att det har gått 410 år sedan rättegången kan vi känna med Elin.

Rosemarie F.

(Tidigare publicerad på webben Historieholken.)