Ekebyhistoria

För drygt 150 år kunde notisen ovan läsas i Dagens Nyheter. När den skrevs var den ”åldriga” postbärerskan 57 år. (Porträttbilden togs 1869 när hon var bara 53 år.) Lotta hade slitit hårt för brödfödan hela sitt liv, det satte spår. Efter sin avgång från postbärarsysslan levde Lotta ytterligare sexton år, tills hon gick bort 1889, 73 år gammal. Att ett fotografi finns av Lotta, i rollen som yrkesarbetande kvinna, är unikt bland 1800-talets invånare i Ekeby, särskilt dem som hade så djupa rötter i byn som Lotta.

Lottas liv var ganska typiskt för många bonddöttrars livsresor under 1800-talet. Från barndomen i Ekeby by, som arrendatorsdotter på den ganska välbärgade gården, ett av ärkebiskopens lönehemman sedan 1500-talet. Sedan, via pigtjänster, ut i den uppländska 1800-talsverkligheten på storjordbruken, där så många statare och mjölkerskor arbetade. Lotta levde på platser som alla låg mindre än en dagsresa från Vänge, men under förhållanden som var mycket olika henners föräldrars liv. Lotta miste ett barn och förlorade sin make tidigt, men fick senare ett tryggare liv som statstjänarinna under många år. Hur Lotta tänkte tillbaka på sitt liv på ålderdomen, då hon bodde i en liten stuga nära järnvägen i Åland, kan vi förstås inte veta. Vi kan ändå få några glimtar från hennes tid på jorden, med hjälp av dokument i arkiven. Kanske kan vi genom Lottas historia också förstå lite mer av livsvillkoren för de fattiga omkring Uppsala under 1800-talet.

Charlotta (Lottas dopnamn) föddes den 12 maj 1816 enligt kyrkboken. Modern var Magdalena Andersdotter, fadern hette Mats Matsson. Lotta kom som fjärde dottern i familjen, tre bröder och ytterligare en syster utökade senare barnaskaran. Lottas morfarsfar hette Eric Ericsson, något av en ”urfader” på Mellangården i Ekeby by. Eric levde 1698—1783, han gifte sig två gånger och fick många barn. Gården gav allt bättre avkastning, tre brukarfamiljer inom släkten levde samtidigt på Mellangården (senare kallad Larssongården) vid 1700-talets slut. Den övre delen av tomten hade bebyggts på 1760-talet, av en måg och dotter till Eric. Och där växte vår Lotta alltså upp. Som halvvuxen dotter fick Lotta tidigt arbeta hemma, med att mjölka, mocka gödsel, tröska säd och mycket annat.

Vartefter småsyskonen blev äldre och började göra nytta måste Lottas försörjning ordnas på annat sätt. Arbetsuppgifterna kunde Lotta redan, när hon som 18-åring blev piga på granngården, Gropgårdens övre gårdsdel. (samma gård som senare fick heta Karlssongården.) År 1838 dog fadern Mats, 59 år gammal, av slag (numera kallas det stroke). Lotta behövdes åter hemma, där fanns fyra småsyskon mellan fyra och 15 år, och en liten systerdotter. I lagården bodde tre kor och en kviga, därtill fem fårtackor, tre lamm och en gris med kultingar. Stallet hyste tre yngre och en gammal häst. Alla sysslor med djuren och på åkrar och ängar måste skötas. Faderns efterträdare som arrendator var mågen, Fredrik Lundberg, gift med Lottas äldre syster Greta Cajsa. Det blev trångt och svårare att försörja alla hemmavarande på gården efter hand som barnen växte. Två syskon gav sig av till Finsta som tjänstehjon, och Lotta lämnade föräldrahemmet för gott 1841, vid 25 års ålder. Den unga pigans arbetsliv fortsatte med så gott som årliga flyttningar. Kanske fanns det bättre mat, hyggligare husbondfolk eller roligare arbetskamrater på nästa ställe?

Lotta Matsdotter var piga på olika gårdar i Vänges närhet. På så sätt kunde hon gå hem om söndagarna för att träffa sin mor och syskonen. Först blev det två år i Alsta, sedan ett år i Altuna, båda i Börje socken. Efter ett år i Fiby åter till Börje, gården Broby, 1845. Där lärde hon känna drängen Erik Jacobsson, född i Skuttunge 1815. Erik hade suttit på slottshäktet för stöld, och prästen hade noterat hans läsförmåga som ”svag.” Men något hände mellan Lotta och Erik när de tjänade tillsammans på Brobys Mellangård. Senare, när Lotta arbetade i Finsta medan Erik var i Vaksala en period, blev det allvar. De gifte sig, båda i trettioårsåldern, den 2 maj 1847. Brudgummen Erik står då som ”statkarl” i kyrkboken. Brudens mor gav sitt bifall till äktenskapet och Lottas husbonde i Finsta var bröllopsvittne. Lottas och Eriks dotter Anna Greta föddes bara ett par månader efter vigseln, den 9 juli.

Efter giftermålet började flyttkarusellen för statarparet Erik, Lotta och dottern Anna-Greta. I Rickomberga levde den lilla familjen 1847—1849, på en gård ägd av Källarmästare Berglin. Jordbruket sköttes av dagkarlar och statdrängar. Lotta mjölkade troligen, som statarfruar brukade. I maj 1849 dog så lilla Anna Greta av ”inflammation med feber,” bara 1 år och 10 månader gammal. Under en period i Ensta, Dalby föddes en andra dotter den 3 mars 1850, hon namngavs Margaretha Charlotta. Gården Håmö i Läby socken ligger inte långt från Ekeby by i Vänge. Där arbetade Erik och Lotta 1850—1851. Trots närheten hem till mormor var det tydligen inte bra på Håmö. Familjen gav sig i väg till Skogs-Tibble under slankveckan (tjänstefolkets lediga vecka då de kunde byta tjänst) i slutet av oktober 1851, och bosatte sig på säteriet Onsike, en gård med många statare.

Här gick något snett för Erik. Lotta Matsdotter och hennes lilla Margareta fick klara sig utan honom från och med sommaren 1852. Anteckningarna från fängelset i Uppsala (ännu inrymt på slottet) om fånge 242, som kom dit den 19 juli, informerar om orsaken:

Erik Jacobsson, född i Skuttunge, är 37 år och skattskriven i Tibble som statdräng. Han är av ordinär växt, har mörkt hår, blå ögon och långlagt ansikte. Han har häktats för första resan stöld och blivit införpassad till fängelset av Rådhusrätten i Uppsala. Domen föll för stöld av gods värderat till 14 riksdaler och 44 skillingar (det motsvarade ungefär fyra månaders fattigunderstöd). Erik skulle böta det tredubbla värdet av stöldgodset, ”eller i brist av tillgång undergå tretton dagars fängelse vid vatten och bröd, samt i vilket fall som helst en söndag stånda uppenbar kyrkoplikt.”

Stöld var ett svårt brott, och straffen blev därefter. Kyrkoplikten innebar att brottslingen skulle stå på pliktpallen i kyrkan en söndag under högmässan och erkänna sin skuld och ånger, för att kunna få förlåtelse och åter intas i församlingen. I fängelsets anteckning framgår att Erik genomled denna ritual i Uppsala domkyrka, den åttonde augusti 1852. Han var då frigiven från fängelset sedan en knapp vecka. Bara tre år senare, 1855, avskaffades skamstraffet kyrkoplikt som hade sina rötter i medeltidens lagar.

Hur gick det sedan för Erik, Lotta och lilla Margareta? Eriks öde efter de 13 dagarna på vatten och bröd, liksom vad det var han hade stulit, och varför, återstår att utforska mer i detalj. Prästens notering i Skogstibbles kyrkbok antyder att det inte gick så bra. Det framgår inga detaljer, men prästen noterade att Erik samma år ”flyttades på hösten till Långholmen”, dvs. fängelset i Stockholm. I det arkivet har jag inte kunnat hitta några noteringar om Erik Jacobsson. Men prästen i Skogstibble noterade viktig information om Charlotta Matsdotter. På hennes rad i kyrkboken står noterat: ”ärl.” – det vill säga, hon sågs av prästen som ärlig, hon var alltså inte indragen i de olagligheter som maken Erik höll på med. Det gick inte bra för Erik i fortsättningen. Samme präst lade senare till om Erik Jakobsson: ”död 1855 på Lasarettet i Uppsala.” Lotta blev alltså änka vid 39 års ålder. Hon hade redan i november 1852 flyttat tillbaka till Vänge, ensam med sin lilla dotter. Året därefter började hon som statsanställd postbärerska, ett arbete hon skötte klanderfritt i 20 år, som Dagens Nyheter kunde rapportera i klippet ovan.

Lotta Matsdotters fortsatta liv som änka och mor, samt postbärare, kan bli ämnet för en fortsättning, som kanske dyker upp här på Ekebyhistoria vad det lider.

R. Fiebranz